Öppnar mitt hjärta.

Det är inte lätt att finna styrkan att älska någon när man har varit med om något som fått en att inte tro på ordet och känslan kärlek.

Det är inte bara en sak, det är fler saker som ligger bakom det.

Jag har inte pratat om det så mycket, för det är något som jag har haft svårt att prata om.

Men någongång måste det komma ut och någongång måste man komma vidare, det är bara svårt.

 

Att veta hur det känns att bli slagen är inte den roligaste känslan, man vet inte varför det bara händer.

Att känna hur det gör ont, smärtan blir värre och man ser blodet.

Jag önskar inte någon den känslan, inte ens de personer som har gjort mig illa. Inte ens de personer jag hatar.

Jag vet hur det känns att känna sig underlägsen, jag vet hur det känns att ligga ner och inte våga reda sig upp.

Jag vet hur det känns att inte våga andas.

Det är jobbigt. Men jag vill.

Att den personen som man trodde att man älskade, och den personen som man trodde älskade en kan göra en sådan sak och sen skylla det hela på en, och säga att det är ens eget fel, och få en att säga det själv.

Att det är mitt fel och jag vet varför.

Men det är inte så, det är inte mitt fel, inte ditt fel, det är bara dens eget fel.

Alla säger att ord skadar mer än slag, men de personerna har inte känt känslan av slagen, och inte känt känslan av den sortens smärta, den smärtan blir inte bara fysisk utan den blir även psykisk.

Att vara tillsammans med någon som varje dag sa att han älskade mig, som varje dag höll om mig och sa att han aldrig skulle släppa taget om mig, som sa att jag var den enda för honom, och att det var jag som räddade honom, ur mörkret och det var jag som hjälpte honom att se att det finns lycka och kärlek.

Att vara tillsammans med en sådan person trodde man var lycka, men när men en dag märker att något är fel, och att man inte vet hur eller vad man ska fråga vad det är.

Men den dagen du får ett telefonsamtal från en person som säger saker till en som man trodde att man aldrig skulle behöva höra. Saker man aldrig önskade att man skulle säga.

Och att sedan se det med egna ögon, att det som man trott, och det som personen själv sagt att han aldrig skulle göra stämmer. Det bryter ner en totalt.

Känslan av överlägsenhet, och övergivenhet.

Känslan av att inte vara älskad.

Och sen få det uppkört i ansiktet, orden gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Orden. "Jag kanske inte menade det när jag sa det"

Orden sitter fastspikade i mitt huvud, jag hörde dem hela tiden, jag hörde dem när jag skulle sova, när jag vaknade.

Jag hör dem fortfarande ibland.

Även fast det var 3 år sen jag fick dem kastade i ansiktet.

Ord sätter djupa spår, även fast den fysiska smärtan är värre.

Nu vet ni. Jag har svårt för att släppa in någon, och det är inte så konstigt.

Man bär med sig trauman genom livet, det är inte mycket som får dem att försvinna, de sitter fast med en.

Jag har ännu inte hittat något som fått dem att försvinna.

Men en dag gör jag det. Det tar bara lite tid.

Jag måste lära mig att öppna portarna, och släppa in någon igen.

Inte vara rädd.